Återupplivningsåtgärder
Det enda riktiga sättet att ge konstgjord andning är metoden »mun-till-näsa-till-mun«. För att tillämpa denna metod måste man först placera patientens huvud så att hakan och underkäken höjs så mycket som möjligt (fig. 1, 1. del). Smuts (slam osv.) och konstgjorda tänder (proteser) ska avlägsnas ur patientens mun, och man ska se till att tungan inte glider bakåt och blockerar andningsvägarna.
Vi utför konstgjord andning genom att andas in så mycket frisk luft som möjligt och ”blåser in” den i patientens mun och näsa (fig. 1, 2. del). För att undvika smitta kan vi lägga en tunn näsduk över patientens mun. I luften som vi blåser ut finns fortfarande tillräckligt med syre för den skadade. Parallellt med den konstgjorda andningen ska man i lugn rytm trycka på patientens bröstkorg i hjärttrakten (se till att revbenen inte bryts!), för att genom att pressa blodet ur hjärtat stödja blodcirkulationen. När vi slappnar av bröstkorgen kan hjärtat åter fyllas med blod och på detta sätt uppnår vi konstgjord andning och hjärtverksamhet. Detta ska fortsätta tills patienten börjar andas själv och hjärtat börjar slå igen (fig. 1, 3. del), resp. tills läkaren anländer.
BILD 1
Förgiftning av icke-korrosiva ämnen uppstår till följd av intag av felaktiga eller för stora mängder läkemedel, svamp och livsmedel som är förorenade med bakterier ur paratyfusgruppen.
Om en sådan förgiftning inträffar ska patientens mage och tarmar först och omedelbart tömmas. Ur en tom mage kan vätska nå tarmarna på 10 m min., och fasta ämnen beroende på kvalitet och kvantitet på 1-6 timmar. Om patienten är vid medvetande ska han omedelbart få dricka cirka två matskedar medicinskt kol (finns på apotek, blandat i ett glas mineralvatten, vanligt vatten går också bra). Därefter ska patienten retas till att kräkas (genom att kittla den övre väggen i svalget med skaftet på en sked). Oavsett om kräkning lyckas eller inte ska patienten efter 3-4 m minuter på nytt få 2 matskedar medicinskt kol med vatten. Man bör under alla omständigheter tillkalla läkare eller transportera patienten till sjukhus.
Förgiftning genom frätande (kaustiska) ämnen. Förgiftning kan uppstå av två typer av frätande ämnen: syror och lut.
Vid intag av lut (kaustiksoda, soda, lut-salt) lossnar slemhinnan i bitar från läpparna, tungan, munnen, matstrupen och magen, och den utgående saliven är vanligen blodig och känns hal vid beröring. Läppar och tunga svullnar, smärtor uppträder i svalget, matstrupen och magen, kramper och kräkningar. Den skadade av lut ska få vatten med citron eller ättika (1-2 matskedar ättika i 5 dl vatten) eller 3%-ne borsyravatten, och därefter mjölk eller 1-2 matskedar bordsolja, ätbar olja.
Tecken på syrförgiftning i munnen: frätning och brännskador på slemhinnan (svavelsyra ger svarta, saltsyra vita och salpetersyra gula brännskador). Den saliv som rinner ut är sträv vid beröring och smakar surt.
Patienten har svåra magsmärtor, kramper och kräks. Han bör få mjölk, olja eller protein (ägg), allt utspätt med lite vatten. Därefter ge honom 1-2 matskedar (teskedar) rostad magnesia utspädd i ett halvt glas vatten så att han dricker det i små klunkar. Det är strängt förbjudet att framkalla kräkning hos personer som förgiftats av kaustiska ämnen.
Viktigt! om det finns blod i det som den sjuke har kräks upp är det förbjudet att fortsätta framkalla kräkning!
Första hjälpen vid strömslag
Den skadade ska frigöras från strömkretsen. Om möjligt ska den elektriska ledningen omedelbart kopplas bort från strömkretsen med hjälp av en strömbrytare, genom att säkringen avlägsnas eller genom att ledningen bryts. Brytning får endast utföras med isolerat verktyg, t.ex. en bit torrt trä, eller i sista hand en yxa med torrt skaft, eller tång med isolerat handtag.
I undantagsfall ska man göra en kortslutning. Räddaren måste ovillkorligen se till att de egna händerna och fötterna är isolerade och därför stå på en bräda utan spikar, på torra trasor eller på en stol. Sin egen hand måste han skydda t.ex. med ärmen på sin rock, en torr näsduk, gummi- eller nylonhandskar.
Räddaren bör placera ett isolerande underlag under den skadade, t.ex. torra brädor eller ett träredskap utan metalldelar, torra dukar, PVC-skivor. Det bästa är om den skadade själv hoppar undan och samtidigt befriar sig från kontakt med strömmen, eller om räddaren lyfter den skadade efter att först ha isolerat sig från marken. Att röra den skadade får vi bara göra om isoleringen är felfri. Den skadades fingrar ska en och en och försiktigt frigöras från kontakten och samtidigt lindas in i en torr duk eller annat tyg.
Om den elektriska ledningen har snott sig runt den skadade, ska ledningen brytas med isolerade händer och änden av den strömförande ledningen fixeras så att den inte orsakar ytterligare olyckor.
Räddningsinsatser ska naturligtvis inledas omedelbart och ovillkorligen; den skadade får inte lämnas utan hjälp. Efter strömavbrottet ska den skadade läggas horisontellt, kläderna lossas och överkroppen helt avklädas, samt ljus och frisk luft ordnas. Den skadades huvud får inte hänga ned, utan ska höjas något och något placeras under huvudet (t.ex. en hopvikt rock).
Om den skadade är medvetslös måste man ovillkorligen försöka återuppliva honom/henne.
Under tiden ska man kontrollera den skadades mun och näsborrar för att se om de kan släppa igenom luft. Saliv, matrester och proteser ska avlägsnas. Det är förbjudet att hälla vätska i munnen. Om den skadade inte andas ska man omedelbart påbörja konstgjord andning. Återupplivning kan understödjas genom borstning av fotsulorna, lavemang eller växelvis överspolning av bröstkorgen och buken med varmt respektive kallt vatten, men konstgjord andning får då inte avbrytas. Om den skadade kommer till medvetande måste vi fortsätta att vårda honom och får inte lämna honom. Man ska ge honom någon varm dryck (kaffe, te, alkohol o.d.) men han måste förbli i halvsittande ställning.
Enligt erfarenhet kan lindriga och lokala skador tillfälligt lämnas utan åtgärd (senare bör medicinsk hjälp ges), medan blödande skadade omedelbart ska få medicinsk hjälp.
Spån, träflis, dammpartiklar. Damm, smuts eller en insekt ur ögat kan vi avlägsna genom att dra nedre ögonlocket och torka med ren gasväv eller en näsduk. Om föremålet ligger under det övre ögonlocket ska man då greppa det övre ögonlocket i mitten och dra det framåt över det nedre ögonlocket, så att ögonfransarna berör det övre ögonlockets insida. Om vi på detta sätt inte lyckas avlägsna främmande föremålet, ska man inte försöka vidare, utan det skadade ögat ska förbindas och läkarhjälp sökas.
Ett främmande föremål som har kommit in i näsborren bör vi försöka avlägsna genom att täppa till den andra näsborren och blåsa kraftigt genom näsan. Om detta inte lyckas, bör man söka läkarhjälp.
Uttag av främmande kroppar som hamnat i örat bör överlåtas åt läkare, eftersom vi vid försök att avlägsna dem kan skada trumhinnan. Om en insekt kommit in i örat, bör en (liten) sked olja, klarat smör eller vatten hällas i örat (i liggande ställning) och hållas 10-15 m minuter.
Främmande kropp som har hamnat i luftstrupen försöker vi avlägsna genom att be den skadade att andas djupt och långsamt slå honom på ryggen mellan skulderbladen. Om föremålet som fastnat i luftstrupen inte är vasst, bör den skadade få vatten, därefter brödets mitt (meču) och grötlik mat. Det är förbjudet att i sådana fall ge rengöringsmedel. Medicinsk kontroll behövs.
En tagg som har trängt in under nageln får vi endast försöka ta bort om den utstickande delen är tillräckligt lång för att vi ska kunna fånga den med pincett eller näsduk. Om borttagningen lyckas, ska såret få blöda lite och därefter smörjas med jod och förbindas.
Transport av den skadade
Evakuering av den skadade är inte en lätt uppgift; den kräver fackkunskap, försiktighet och lämplig fysisk styrka. Oprofessionell evakuering ökar smärtan hos den skadade och försvårar tillståndet.
Först och främst måste man fastställa om patienten är i ett sådant tillstånd att han kan transporteras, och han kan transporteras endast om han, enligt reglerna för första hjälpen, har fått hjälp. Före transporten ska blödningen minskas, såret förses med förband och brutna extremiteter immobiliseras.
Om vägen till sjukhuset är lång bör den skadade, om möjligt, få något uppfriskande att dricka, till exempel te eller kaffe. Att ge alkohol (konjak o.d.) bör undvikas. Under transporten ska den skadade ständigt övervakas och kontrolleras, och om förbandet eller immobiliseringsbindan lossnar ska det omedelbart rättas till. Om medvetslöshet uppstår eller hjärtverksamheten försvagas ska lämpliga återupplivningsmetoder tillämpas.
Transportmetoden beror alltid på skadans art och på antalet räddare samt på typen av tillgängliga transportmedel.
Lyft och hantering av den skadade ska utföras genomtänkt, lugnt och behärskat. Varje ryck måste undvikas. Den skadades kläder får inte vara skrynkliga, och när vi lyfter honom eller henne ska vi lyfta från den sida där personen inte är skadad.
Leverans utan hjälpmedel
Borttransport endast med en räddare. Om den skadade kan gå, ska räddaren stödja honom bakifrån och hjälpa honom på så sätt. Om han inte kan gå, eller är medvetslös, ska han transporteras på så sätt att räddaren knäböjer bredvid honom, lägger ena armen under armhålan och greppar med den andra under knäna, lyfter upp och bär bort honom.
Transport med två räddare. En skadad som kan gå ska stöttas från båda sidor. Om han eller hon inte kan gå men är vid medvetande ska personen hålla sig i de räddare som bär honom eller henne. En medvetslös skadad ska transporteras så att den starkare räddaren tar tag under armarna och för samman händerna över bröstkorgen, medan den andra ställer sig mellan den skadades ben och tar upp personen under knäna. De måste samtidigt lyfta och bära honom eller henne.
Avsändning med hjälpmedel
Transport med bår. Den skadade ska försiktigt läggas på båren i liggande ställning. För detta behövs två personer, och vid fraktur på de nedre extremiteterna tre personer. Räddarna ska ställa sig på ena sidan av den skadade och samtidigt lyfta honom eller henne och lägga på båren.
Höjning, sättande i rörelse, stopp och sänkning av bårarna måste utföras av alla räddare samtidigt, men de får inte gå samtidigt eftersom detta skulle ge upphov till skakningar i bårarna. Om patienten måste transporteras längre sträcka är det bra att binda fast ett bälte på vardera sidan av bårarna, vilket räddarna kan lägga över axlarna.
Transport av den skadade med enkla hjälpmedel. Om vi inte har en bår till hands kan vi improvisera ett bärhjälpmedel. Vid behov kan den skadade placeras på en stege, på avlyfta dörrblad, på ett bord och bäras så. Detsamma kan göras med en filt eller ett tältduk. Enkla bårar kan också tillverkas av två säckar med samma bredd genom att man lägger in två lämpliga läkter genom de nedre kanterna. Om bår saknas kan en medvetsklar patient också bäras på en stol. Räddarna bör ställa sig på båda sidor om patienten, greppa stolens nedre del och ryggstöd och bära på så sätt.
Det innehåll i första hjälpen-lådan som vi rekommenderar:
Förbandspaket, medelstort
kompl. 2
Förpackning med bandage, stor
kompl. 2
Förbandsband, 10 x 5 m
kompl. 2
Steril gasväv 1/2 m
kompl. 2
Vadd, 25 g
paket 2
Platt gasväv skuren 6 x 6 cm
paket 1
Blodstilleståndsbandage
paket 1
Hanzaplast, 4 cm x 1 m
paket 1
Sax
st. 1
Skydd för sax av säckväv
st. 1
Jodampuller
st. 12
Ammoniumpenna
st. 3
Anteckningsbok (40 blad)
st. 1
Första hjälpen-handbok
st. 1