Man hade ett krav att hustrun inte skulle få veta om makens kredit (för att han skulle beställa ett nytt sovrum åt henne)… och att mannen inte skulle få veta att färgen som de hade valt tillsammans skulle komma “av misstag”… och att montörerna inte skulle spika upp vardagsrummet till hennes födelsedag… I allt arbete, vilket det än är, följer alltid vissa krav människor, både sådana som är bra (läs välvilliga) och sådana som är mindre bra (läs vi kommer att få skulden).
Och så… utförde vi nästan hela huset åt ett ungt, harmoniskt gift par. Allt måttanpassat. Och de… älskar varandra… och respekterar verkligen verkligen varandra! Sa jag att de älskar och respekterar varandra? Han har ett gym, och av en lycklig omständighet tränar jag där. Jag skulle inte nämna namn, så jag skriver Han och Hon med stor bokstav…se det som ett namn. ?
Så där bär han en dag in någon mindre wc-byrå och ropar rakt ut “Ubrk”, som de goda bosnierna skulle säga, helt direkt (kanske också lite rädd): “KAN NI LAGA DET HÄR, MEN SÅ ATT DET INTE SYNS NÅGON SKILLNAD.” Jag tittar bara så där…jbg… fattar inte. Vem? Vad? Han säger: “Hon är gravid!”, och Han skulle inte vilja att hon oroar sig det minsta eller blir upprörd över något. Äh, du människa, oroa dig inte, allt kommer att bli hur bra som helst.
Jag vet inte varför? men mest protesterade vår lackerare. Han kan inte “SOM” få fram en ny lack som blir som den gamla. Sale, hör nu här, säger jag… “Det här måste bli som det var!!!” Jag minns att han föreslog att vi skulle måla det vitt och sedan sätta på skinkor på de rökta, så att det skulle få lite gulhet.
I dag, efter ett halvt år, föddes en liten flicka. Frisk och överlycklig, vilket hon är i den där föräldraomgivningen. Sa jag överlycklig?
Foto: Shutterstock